Lillpojken och Lilla gumman

Aspergerkaraktärer

Två av mina favoritfilmer de senaste åren och min favoritkomediserie har en sak gemensamt – huvudpersonerna har aspergers syndrom.

TV-serien heter ”Big bang theory” vars huvudperson heter Sheldon och är ett geni, förutom hans mycket begränsade förmåga att förstå andra människor och deras känslor.

Filmerna är dock de som jag är mest imponerad av och helst av allt vill rekommendera till min omvärld. Något ganska unikt är att de båda två lyckas med konststycket att visa upp diagnosen på ett mycket respektfullt sätt även om de båda har mer eller mindre inslag av humor.

”I rymden finns inga känslor” var den första film jag fick nöjet att se Bill Skarsgård i. Precis som Leonardo Dicaprio tar han i från tårna i sin genombrottsfilm  genom att skildra en psykisk diagnos på ett trovärdigt sätt. Förutom aspergerskildringen är det en film som i sitt bildspråk är underbar att titta på och den har en humor blandat med ett allvar som är mitt i prick för mig. Den handlar om Simon som har aspergers syndrom och som inte är okej med att hans bror flyttar ut från föräldrarhemmet. Alltså följer han med, något som inte är strålande för brodern Sams förhållande. Sålunda finner Simon att han måste hitta en ny tjej till Sam för att återställa ordningen. Filmen är full av intressanta karaktärer, riktigt bra svensk musik och ett välskrivet manus.

Helgens upptäckt var ”My name is Khan” som är en såväl romantisk, politisk, som dramatisk film med stundom humoristiska inslag. Det märks tydligt att filmen är både från Hollywood och Bollywood vilket jag tycker gör filmen så speciell. Den berättar om Khans liv från det att han föds i Indien till det att han lever sitt liv i USA, med allt vad det innebär då han är en muslimsk indier i USA när 2001 infinner sig. I den sista delen av filmen finner Khan att han måste ta sig till USA:s president för att berätta att ”my name is Khan and I am not a terrorist”. Det är en gripande skildring av en människas liv och ett respektfullt porträtt av ett liv med asperger.

I och med porträtt som dessa hålls inte längre psykiska diagnoser hemliga utan gemene man får på ett lättsamt sätt lära sig om diagnoserna. Följden av detta hoppas jag är att samhället blir mer förstående och öppet mot alla dess invånare och att en större respekt kommer att komma av detta.

 

J*vla Berit!

Ni minns kanske när Katia var på besök och jag vädjade till henne att ta det lugnt med min hammock? Då trodde jag verkligen inte att det var någon fara, så därför blev jag mäkta förvånad när jag insåg att jag borde ha vädjat även till Berit, för hon visade tydligen ingen pardon.

När jag i morse förstrött tittade ut genom vardagsrumsfönstret fick jag där utanför se min hammock liggandes i buskaget mellan min och grannens tomt. Jag vill nu påpeka att detta är en hammock i solid furu (*0:23 – ”Are you kidding me? This is hand-carved mahogany!”).

När Token och jag upptäckte att grannens plastmöbler stod som orörda fick Berit sig några kängor till.

Att (inte behöva) fixa nedstämdhet

Det gör ont i hjärtat att se den som betyder mest för mig vara nedstämd. Ibland behöver jag dock inse att jag inte kan, och heller inte förväntas, fixa allting. Ibland är det enda jag kan ge en varm kram, en puss och en påminnelse om att jag är här för att stanna.

Sagolikt

Återigen förgyllde en liten femårig pojke min dag med endast några få ord.

”Jag vill att Kajsa ska läsa saga.”

Att dessutom bli tillrättavisad när jag inte kröp ner ordentligt under täcket gjorde bara stunden ännu mysigare.

Morgonens citat

 

– Kaffet som mamma köpte till dig beskrivs som ”fylligt och generöst” på förpackningen.
– Lite som hon, alltså! 

 

Jag ska bara…

Ett underhållande samtal med en fru Vargavinter som ”bara skulle säga om vi kunde ses den där helgen, men som måste plugga sen.”

– Jag måste bara berätta…

– Just det, vet du vad krypet gjorde igår?

– Har jag berättat om…?

– Ja, men då måste jag bara säga att…

Det här känner jag inte alls igen från mitt eget liv, inte alls…

Meningen med gruppen

Föreläsaren på en föreläsning om gruppsykologi:
– Ja, men ni har ju era basgrupper, vad är syftet med dem?
– …

Efter fem terminer på psykologprogrammet vet vi tydligen fortfarande inte det…

 

Den bästa ömhetsbetygelsen man kan få från en femåring?

”Du kan få komma på mitt kalas. Då kan du få godis.”

Dopamin-flin

Att var ute i god tid är något helt nytt för mig. När flera av mina klasskompisar berättar att de inte ens har börjat med sin hemtenta så har jag gjort alla förberedelser och skrivit mer än hälften.

Jag har varit glad hela dagen idag och berättade det för en kompis som då påpekade att ja, men du vet forskare har ju upptäckt att vi framförallt blir belönade med förhöjda dopaminnivåer under arbetets gång – och inte efteråt som man förr trodde, så det är nog det du känner nu.

Psykologinörderi – jag gillar’t!

Mörv

Jag kan, efter en titt ut genom fönstret, konstatera att mörv* inte bara existerar i Ryd, det finns i Flogsta också.

* En viktig prick definierar ordet såhär: ”Sveriges femte årstid. Den där som infaller mellan höst och vinter samt mellan vinter och vår, då himlen är grå och marken är brun och täckt av en obestämbar sörja.” I min definition är mörv snarare en väderlek än en årstid som endast kan inträffa där det är ont om natur utanför fönstret, gråheten är vi dock överens om. Ett tillägg jag också skulle vilja göra till definitionen är att under en dag av mörv kan du inte titta ut genom fönstret och se vilken tid på dygnet det är då hela dagen är lika jämngrå.

Mormor vet hur det är

– Vad har du och din lilla vän gjort i sommar?
– Jadu, vi har inte gjort så mycket…
– Nej, det förstås. Ni behöver ju tid att sitta och hålla handen. 

Det bästa godkännandet en pojkvän kan få?

Idag var Token och jag och hälsade på familjen Vargavinter. Token skulle nämligen ”visas upp”. Vi var där på eftermiddagen och kvällen och lekte med kryp, pratade en massa och lyssnade på herr Vargavinters gitarrspel. Dessutom fick Token en ”välkommen-till-soffan-present” i form av en mycket passande bok.

Påväg därifrån påpekade Token att han haft mycket trevligt och vi hann inte mer än sätta oss i bilen förrän jag hade detta underbara meddelande från fru Vargavinter på min telefonsvarare:

”Alltså Kajsa, så här off the record… Jag menar, ALLVARLIGT – han är typ det bästa som någonsin hänt dig! Jag kan verkligen se er bli gamla tillsammans och leva hela ert liv tillsammans – det strålar magi runt er! Jag är jätte-jätteglad för din skull. Tack för en jättefin och trevlig kväll, ha det så bra!!”

Jag kunde inte annat än le i flera timmar efteråt.

Tokerier både här och där

Jag läser just nu en mycket, mycket bra introduktionsbok till KBT av Anna Kåver betitlad ”KBT i utveckling – en introduktion till kognitiv beteendeterapi”. I denna citerar Kåver i sitt förord ett stycke av Susanne Bejerot som jag, inte särskilt förvånande, fastnade för:

”…Vet du att det finns hjälp att få,
stora tokerier är nå’t man rår på.
Mindre tokerier bör man ha,
dom berikar och är bra!”

 Sålunda förlägger jag min egen Tok till den senare kategorien tokerier och låter honom fortsätta att berika mitt liv.

En svärmorsdröm, tydligen

”Han är ju så söt och så trevlig och smart och… Han är ju väldigt söt!”

…sa min mamma…