Inget pladder

Det slog mig när jag och pojkarna var och såg ”Illusionisten”, från ett originalmanus av Tati, att det var uppfriskande att se en film utan dialog. Idag lämnas sällan något kvar åt fantasin. Musik läggs på så att vi med säkerhet ska förstå att vi ska känna oss berörda, en speakerröst finns där för att förklara för oss vad som händer eller så har man lagt till en intervju för att vi ska veta vad deltagarna i en dokusåpa tänkte just då. Allt detta för att så lite som möjligt ska tolkas av oss själva, för att en så liten ansträngning som möjligt ska behövas för att vi ska underhållas.

Varför det är så kan man fråga sig. Jag tror att det handlar om lathet. Att se ”Illusionisten” var inte lika ”lätt” som att se ”Transformers 3” (även om den var jobbig på en helt annan nivå…), då jag i denna film faktiskt var tvungen att engagera mig och tänka till för att förstå.Det krävdes något av mig och vilket på samma gång gjorde att filmen gav mig mer och jag tänker att det inte alltid är den lättaste vägen som är den mest givande.

Annonser

Lämna en kommentar

Filed under Gnäll, Svammel, Tankar, Vänner

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s